80- och 90-talets byggnader omger oss – centrala och robusta, men ifrågasatta. De är för unga för att självklart räknas som kulturarv, men tillräckligt gamla för att stå inför omfattande tekniska och funktionella krav. När föreningen samlades den 21 januari handlade mötet om hur denna halvgamla arkitektur kan förstås, värderas och utvecklas utan att dess kvaliteter går förlorade.
Marievik – platsutveckling med det befintliga som resurs
För Brunnberg & Forshed presenterade Pernilla Ivarsson och Alessandro M. Lucca arbetet med Marievik – ett pågående uppdrag för AMF Fastigheter där fokus ligger på ombyggnad, cirkularitet och social hållbarhet. Utgångspunkten är en koncept- och arkitekturmanual som ska vägleda utvecklingen av områdets befintliga kontorsbyggnader. Ambitionen är inte att ersätta det postmoderna klustret, utan att se potentialen i det befintliga och stärka dess identitet, till exempel med levande bottenvåningar och tydliga årsringar från vår tid.
Söderhallarna – att komma nära den ursprungliga idén
DinellJohansson visade genom Morten Johansson hur arbetet med blåklassade Söderhallarna tar sin utgångspunkt i byggnaden som arkitektonisk helhet. Han beskrev huset som ett palats – rikt på rumslighet, detaljer och idéer – där postmodernismens komplexitet inte ska förenklas bort, utan förstås. Förnyelsen handlar om orienterbarhet, funktion och tillgänglighet, men också om att återställa och vidareutveckla till exempel trappor och ljusgårdar. Målet är att förändringarna ska kännas självklara, nästan osynliga, men samtidigt göra byggnaden mer användbar i dagens stad.
Kunskap – grunden för varsam förnyelse
Efter presentationerna av Marievik och Söderhallarna följde en paneldiskussion.
Lone Pia Bach, arkitekt och professor i restaureringskonst vid Kungl. Konsthögskolan, betonade vikten av kunskap och inlevelse i mötet med halvgammal arkitektur. Arkitektonisk kvalitet handlar inte bara om stil och estetik, utan om rum, flöden och relationen mellan människa och byggnad.
Torleif Falk, Stockholms stadsarkitekt, pekade på svårigheten i att arbeta med byggnader som är både färdigkomponerade och dåligt anpassade till dagens krav på stadsliv – men också på den kreativa potential som ligger i just dessa utmaningar.
Rasmus Jonlund (L), Stockholms stadsfullmäktige, framhöll rivning som sista utväg och betonade behovet av att ge även ifrågasatt arkitektur chansen att bli gammal, inte minst i ljuset av klimat- och resursfrågor.
Postmodernismen – en del av vår framtida stad
Föreningsmötet visade att den halvgamla arkitekturen från postmodernismen inte är ett avslutat kapitel, utan en pågående fråga. Med kunskap, respekt för befintliga värden och mod att arbeta med det som redan finns kan postmodernismens byggnader bli en självklar del av framtidens hållbara stad.
Text och foto: Sofia Jonsson